Hepp!
Då var det dax igen. Håkan förvarnade om att TT drar igång igen med några timmars varsel. Trots detta var vi bara 3 som slöt upp. Konstigt!???
Nåväl, vädret var ju lite halvrisigt så vi avvaktade i drygt 20 minuter innan vi åkte för att se om någon mer var sugen på lite hojåkning. Under tiden vi väntade vände och vrev vi på huvudet så man nästan blev på fyllan. Det enda man såg vart man än vred huvudet var grå, grå, grå:a moln. Rakt öster ut var det dock om möjligt ännu gråare och regnade med största sannolikhet.
Fantasilösa som vi dock är så kom vi gemensamt fram till att lämpligt fikaställe var Nolhagaparken i Alingsås, rätt vi åkte österut i alla fall. Så när vi kände oss redo gled vi iväg på de torra vägarna sydöst för att köra sträckningen som alla älskar. Landvettersjön.
Av någon underlig anledning verkar det dock som att farmor och farfar alltid måste ut och köra där precis när jag har börjat få in flytet någonstans runt 140 - 160 km/h. Vilket obarmhärtigen resulterar i en inbromsning så ögonen nästan trillar ur (önskar :twisted: ). Naturligtvis så även denna gången. Skillnaden var att Anders låg tätt bakom och undrade varför jag inte varvade mer än 3000 !?
Vid något tillfälle kom jag dock smidigt om bilen med släp och var precis på väg att vika vänster ut i mötande körbana för att visa för Anders att det var fritt fram även för honom att köra om. Snäll som jag är gjorde jag inte det för där kommer Göteborgsbussars enda talang som önskade han körde F1 med "skomakaren" i stället för buss mellan Landvetter och Mölnlycke. Dvs. den blåa bussen kom i bra fart ut ur böjen och "stängde vägen" för Anders. Så när blev Anders "med buss"!
Klas höll, med tanke på fordonet han åkte på (lånad Z750 av nyare årsmodell), bra fart och fick till körningen trots lite oro innan start. Vi behövde därför sällan vänta någon längre stund på att Klas skulle komma ikapp vid vägkorsningar odyl.
Efter Landvettersjön gled vi ut på motorvägen och vek av Eskilsbyvägen som fortfarande är lika hoppig/gropig som alltid! Vad var vitsen med att hälla ut grus över hela vägbanan för några veckor sedan då??? Den har ju inte blivit bättre på något sätt så vitt jag kan se/märka!
Efter en studsig färd mot natt...eeeh, mot Eskilsby skall det ju vara!
Tog vi oss en titt utmed sjöarna mot Hällingsjö. Tyvärr var delar av banan blöt här så tempot var inte alltid vad man hoppades på.
Utan stopp fortsatte vi sedan mot Bollebyggd och vidare mot Töllsjö, som också bestod av blöt vägbana. Vilket naturligtvis främjar den mjuka sidan hos oss som hojåkare.
.
Väl framme i Töllsjö stannade jag för att vi skulle få sträcka på benen, vilket var den officiella förklaringen. Den riktiga förklaringen var att jag hoppades på att den halvtorra vägbanan skulle torka upp helt så vi kunde börja gasa lite.
Under tiden vi står där och snackar lite händer det som bara inte får hända....det börjar regna
. Vi hoppar upp på hojarna och tvingas genomlida en av de roligaste vägsträckningarna i vår omgivning i löjligt lågt tempo. Hade det varit tort kunde nog mormor kört om mig om hon levt. Och hon hade aldrig kört hoj innan! Då förstår ni kanske hur långsamt det gick!
Inte ens den delen av 180:an som går mot Alingsås som delvis är skitkul i + 160 km/h fick oss på bättre humör. För även här var det snorhalt med blöt asfalt och jag stel som en pinne i sadeln på en fullblodsmaskin röd som den är (INTE)!
Vi kom fram till fiket i Nolhagaparken något fuktigare än när vi startade från klubben och tog vår välförtjänta fika. Sedan satt vi och pratade och pratade och pratade och.... tills ägaren kom och försynt frågade om han fick duka av och sade att vi kunde stanna kvar minst 30 minuter till för personalen går inte hem för än 21:30
Yuippiiii det hade slutat regna och var, om möjligt, ännu gråare ute. Men det var ingen risk för regn, så vitt vi med våra högskolepoäng i meteorologi kunde bedömma. Så ingen av oss tog på oss full stridsmundering....eehhh, regnmundering menar jag.
Det höll ända till Klas och jag anslöt på E6:an för att åka söderut i centrala Gbg. Där började det regna ordentligt! Jag tänkte då på Klas som bara åkte i skinnställ och ingen kåpa som skydd alls. Jag hade ju åt minstånde dragit på mig den vattentäta överdragsjackan! Efter drygt 150 km:s körning vinkade jag av Klas som fortsatte hemåt.
Följdakligen var vi tre tappra soldater som trotsade vädrets makter i hela 150 km i form av:
- Anders F
- Klas S
- Niklas Ö
Nu en liten händelse som inträffade efter att jag vinkat av Klas men som inte hade så mycket med körningen att göra:
Lagom till att jag nästan var hemma får jag syn en man (55 - 60 årsåldern) som ligger raklång på cykelbanan nästan vid affären i Balltorp. Jag förstår först inte vad det är jag ser så jag glider förbi (det är ca. 20 - 25 m till cykelbanan och en viss höjdskillnad) men vänder snabbt igen för att parkera moppen och springa upp till honom.
Samtidigt passerar det en bil så jag påkallar uppmärksamheten från dem som då stannar. Jag visste ju inte vad som var i görningen och två personer är alltid bättre en ensam.
Väl framme vid mannen som låg alldeles stilla med slutna ögon försöker jag ruska liv i honom. Efter en kort stund öppnas de simmiga ögonen och han börjar mummla något. Jag ber bilisten, som nu har kommit upp, att ringa efter polis eftersom mannen luktade alkohol och nu var kontaktbar om än näst intill omöjlig att förstå.
Efter att ha pratat med mannen, som nu hade satt sig upp på den regnvåta asfalten, kommer vi överens om att jag väntar ensam med mannen tills polis anländer. Han var ju inte farlig på något sätt och kontaktbar!
Under tiden jag väntar på polis får jag klart för mig att mannen också är sjuk (astma) men att han inte har några mediciner med sig (de ligger hemma). Och han minns inte hur han kom till cykelbanan. Han hade inga yttre skador.
Kort därefter lägger sig mannen ner igen, när jag gick ner till hojen för att ta av mig hjälmen och hämta mobilen. När jag kommer upp igen har mannen svårt att andas eller om han fick kväljningar och var på väg att spy. Jag vänder då mannen till framåt stupa sidoläge och ringer efter ambulans. Samtidigt anländer polis.
Även polisen gjorde bedömningen att mannen behövde sjukvård eftersom han klagar på smärtor i bröstkorgen. Jag inväntar ambulansen, eftersom man från ledningscentralen bad mig göra det, men åker sedan hem. Mannen togs därefter till sjukhus och mer vet jag inte!
Vad som slog mig när jag stod där med mannen, vilket var kanske 10 minuter innan polisen kom och ytterligare 2 - 4 minuter innan ambulansen kom. Var att under tiden jag stod ensam med mannen (och mc:n stod vid sidan om vägen med ljus och blinkers på eftersom det började mörkna) var att inte en enda blilist stannade eller saktade ner för att kolla om vi behövde hjälp. Trots att det säkert var mellan 5 - 10 bilar som passerade.
Men efter att polisbilen hade stannat på cykelbanan, utan blåljus påslagna, saktade varenda bilist ner för att titta! För att inte snacka om bussen som kom när jag håller på att ta på mig hjälmen för att åka hem. Han nästan stannade bredvid mig och föraren lutade sig över den lilla disken för att se riktigt bra ut genom entrédörren.
Detta äcklar mig först och främst. Dessutom blir jag rädd och förbannad! För vilken hjälp kan man räkna med den dagen man själv behöver hjälp! Förmodligen bara en hög med människor som sitter i sina plåtburkar och glor ut genom de stängda dörrarna. Hur går snacket mån tro då:
- Han körde nog för fort! Eller så var han på fyllan det är bäst att vi stannar kvar i bilen se hur blodig han är. Han kommer att bloda ner hela oss om vi går ut och hjälper honom! Tänk om hojen är stulen och vi hamnar på rättegång med en galen motorcyklist som känner HA. När det är bäst att vi inte blandar oss i. Men titta skadar ju inte!
När jag skriver detta kommer jag att tänka på mina kamrater i KMK. Där VET jag att Ni är INTE sådanna. Av Er kan vem som helst som behöver hjälp få det och det innan det är för sent! DET är sådant jag uppskattar! Fy fan vad vi är bra!
// Niklas
Logga in
FAQ
Sök
